Jag kanske är svår att vara vän med, det känns så ibland, att det är svårt att umgås med mig och att det är därför jag knappt har några vänner. Jag tycker att har man bestämt något då är det så det blir, då ändrar man sig inte helt plötsligt och gör något annat. Jag tycker också att man ska ställa upp för sina vänner, och då inte bara säga att man finns där osv, utan att man verkligen gör det. För mig är det en självklarhet att man inte snackar skit bakom ryggen på folk, speciellt inte om man vet att den man snackar med känner personen som man pratar om. Kanske är det därför jag är svår, jag vet inte men något är det eftersom jag har så himla svårt att behålla vänner. Det finns några som jag har vart jättebra vän med hela mitt liv, eller väldigt länge som jag fortfarande har kvar, men det är inte många. 3 kanske 4 stycken. Annars kommer vänner och går lite då och då, jag förlorar någon och skaffar någon ny. Det är inte konstigt, för vem vill inte ha vänner? Det svåra är inte att få dom, utan att behålla dom. Jag vet vem jag är och jag står fast vid det, alla har olika uppfattningar, ja visst. Men vad som är sant om mig borde jag nog själv veta bäst tycker man. Bråkar jag riktigt ordentligt med någon är det inte ofta jag blir vän med den igen, för jag vet ju att jag har blivit sviken av den en gång, och då vill jag inte att det ska hända igen, eller tvärtom, att jag sviker den.
I mina ögon har jag lättare att vara vän med killar än med tjejer, man bråkar inte, dom snackar inte skit, och det är lättare att prata med dom för dom förstår saker ur en annan synvinkel. Jag säger inte att tjejer inte är bra vänner, men det är vanligare att tjejer snackar runt än killar, blir det något mellan två killar slår dom oftast till varandra. Så gör dom flesta, men så gör inte tjejer, dom snackar runt om varandra, skickar sms eller på något sätt skriver skit till varandra istället för att ta det facetooface. Det är jag trött på och därför har jag fler killkompisar än tjejkompisar.