I fight back these tears 'cause I still feel you here, how could you walk out so easily?
Det finns många ord som man vill få ut, men allt fassnar i halsen.
Man vill berätta men något innom en skriker NEJ. Den känslan har
alla upplevt, men om man känner så hela tiden? HELA tiden vill man
berätta för alla att såhär är det, men det går inte för man är rädd. Men
vad är man rädd för? Att inte bli accepterad? Jag vet inte men jag är rädd,
rädd för att ändra på mig. Från den som andra vill och förväntar sig att jag ska
vara, till den som jag faktiskt själv vill vara. Kanske är det sånt man inte
tänker på, för det gör ju inte jag heller. Jag mår jätte jätte bra i vissa
lägen, när jag är med mina kompisar tillexempel. Men man känner endå,
även fast man mår jätte bra att något skaver, och det finns alltid någon
som ser igenom fasaden och rollen man försöker spela dom dagar inget
funkar. Bakom detdär påklistrade leendet skaver det som fan. Fucking fan.
Jag vet att det säkert finns flera stycken som läser detta, vissa suckar, andra bryr
sig inte, vissa känner medlidande. Men det är inte det jag vill att ni ska göra, jag skriver
bara av mig här. All press i dagens samhälle, nej jag vill inte vara med om den, jag
vill inte att mina framtida barn ska vara med om den, och jag vill inte att
mina allra närmaste ska vara med om den. INGEN ska behöva det, för den är
förjävlig. Speciellt nu. Ingenting vill riktigt bli som man själv vill att det ska
vara, och även fast jag är väldigt självsäker, jag har bra självförtroende, och jag
är trygg i vem jag är, så skriver jag ett deppinlägg? Ja men sowhat, låt mig. Det
blir rörigt, långt, ointressant. Men vem har sagt att man inte får det, det är mina
tankar och känslor som jag delar med mig av.
But i will still belive
today
tomorrow
to the death
Man vill berätta men något innom en skriker NEJ. Den känslan har
alla upplevt, men om man känner så hela tiden? HELA tiden vill man
berätta för alla att såhär är det, men det går inte för man är rädd. Men
vad är man rädd för? Att inte bli accepterad? Jag vet inte men jag är rädd,
rädd för att ändra på mig. Från den som andra vill och förväntar sig att jag ska
vara, till den som jag faktiskt själv vill vara. Kanske är det sånt man inte
tänker på, för det gör ju inte jag heller. Jag mår jätte jätte bra i vissa
lägen, när jag är med mina kompisar tillexempel. Men man känner endå,
även fast man mår jätte bra att något skaver, och det finns alltid någon
som ser igenom fasaden och rollen man försöker spela dom dagar inget
funkar. Bakom detdär påklistrade leendet skaver det som fan. Fucking fan.
Jag vet att det säkert finns flera stycken som läser detta, vissa suckar, andra bryr
sig inte, vissa känner medlidande. Men det är inte det jag vill att ni ska göra, jag skriver
bara av mig här. All press i dagens samhälle, nej jag vill inte vara med om den, jag
vill inte att mina framtida barn ska vara med om den, och jag vill inte att
mina allra närmaste ska vara med om den. INGEN ska behöva det, för den är
förjävlig. Speciellt nu. Ingenting vill riktigt bli som man själv vill att det ska
vara, och även fast jag är väldigt självsäker, jag har bra självförtroende, och jag
är trygg i vem jag är, så skriver jag ett deppinlägg? Ja men sowhat, låt mig. Det
blir rörigt, långt, ointressant. Men vem har sagt att man inte får det, det är mina
tankar och känslor som jag delar med mig av.
But i will still belive
today
tomorrow
to the death
Kommentarer
Postat av: johanna
Vännen, som du säger, alla känner så till o från. Och du ska aldrig ändra dig för att andra vill det. Då är det bättre att vara en proud bitch. Och vi finns om du vill <3 Kram Johanna.
Trackback
